6 april hade mamma blivit 49 år om hon hade levt. Men hon hade inte turen att få uppleva det och inte heller de senaste 14 födelsedagarna. Livet är inte alltid rättvist. Många vet, men många blir fortfarande väldigt förvånad då de får reda på att jag inte har någon mamma. Reaktionen är ofta "oj, jaha.." och sen säger de inge mer. Jag var nästan 6 år då hon dog. Det är absolut inget som är jobbigt att prata om. Det är mer jobbigt när personen som får reda på det inte vågar fråga. Jag pratar gärna om det om någon frågar. Man tjänar ingenting på att hålla det inom sig, låta människor gå ovetande.
Så fråga. Ungefär
det jag minns av min mamma var dagen hon gick bort, när polisen kom och när vi sedan mötte upp pappa på sjukhuset och när vi fick se mamma ligga i ett rum med tända ljus..jag minns tillochmed precis vad jag hade på mig för kläder. Den dagen kommer jag alltid minnas. Men livet går som sagt vidare, både för mig, min pappa och mina syskon som var starka och klarade sig igenom det. Självklart har jag många gånger saknat att ha en mamma, men jag vet inte så mycket annat och pappa har alltid varit bäst.
Mamma hade kunnat leva idag, sjukhuset gjorde en miss, men man kan inte tänka bakåt, livet går vidare!Minnet lever ♥
